För några dagar sedan kom jag och min flickvän hem från en nästan två veckor lång visit till Japan. Även om det var semester (och en riktigt bra sådan) kunde jag inte låta bli att reflektera över hur Lean och Agile passar ihop med den japanska kulturen och mentaliteten.
Fram tills nyligen trodde jag Leans hemland också kryllade av it-projekt som framgångsrikt kör Scrum eller andra agila utvecklingsmetoder. Men icke. Nyligen lärde jag mig att till och med Toytoa kör vattenfall på sin utvecklingsavdelning och efter att lärt känna Japan close-up så förstår jag att även om Lean fungerar perfekt i den japanska kulturen och mentaliteten så innehåller det agila manifestet och de agila principerna värderingar och utmaningar som för en japan kan ses som obegripliga, paradoxala eller till och med kanske förolämpande.
.
Ett välkänd japans ordspråk lyder ”Protect the Rules!”. Fundera över det en liten stund. Detta går helt stick i stäv med det agila manifestets ”Individuals and Interaction over Process and Tools”.
Individualism och självfötroende är skällsord. De äldre och dina ledarna är visare och utövar vist sin klokhet och makt. Ta inga initiativ själv utan att vänta på att ledaren i detalj beskriver uppgiften. Knappast en bra gryta för att koka ihop ett tight och kreativt team som upplever ”empowerment” och ”collective ownership”.
Vidare – precis som i Sverige, fast ännu mera, älskar man skyltar, områdeskartor, varningar och hänvisningar. Skulle du inte förstå skyltningen i tunnelbanan, gå vilse och sedan gå till kundtjänst och muttra på att det är svårt att hitta så kommer du självklart få fantastiskt artig och hövlig hjälp (på knacklig engelska). Vad du däremot inte får veta är huruvida personen som designade skyltningen och hänvisningarna kanske säger upp sig själv i skam över att han misslyckats att hjälpa dig hitta rätt. Detta sätt att se på ansvar och misslyckanden är inte något som uppmanar till kreativitet, mod eller viljan att ta initiativ.
Lean å andra sidan passar som fisken i handsken. Om man naivt och fördomsfullt tillåter sig förenkla kan man beskriva vissa aspekter av det japanska samhället som en effektiv och organiserad myrstack. Ingen är viktigare än någon annan och allt man gör är för kollektivets bästa. I fabriken ”myrstacken” är Lean (Toyota Production System) ett fantastiskt verktyg för effektivisering och förbättring, ett redskap som metodiskt och empiriskt analyserar och sedan formar om processen. Man behöver inte vara kreativ, blotta sina subjektiv åsikter eller ta initiativ för att applicera Lean, bara kunskap och analytisk förmåga krävs.
Japan har 0% arbetslöshet. ”Optimize the whole!”. Alla tar sitt jobb på största allvar och känner stor stolthet. Man jobbar långa dagar. Men vad man gör under timmarna på kontoret eller, om ett arbete går att göra mera effektivt, är nödvändigtvis inte alls lika intressant.
.
I Sverige har vi inga problem att klumpa ihop Agile och Lean. Vi ser massor med paralleller och likheter och för oss faller det sig naturligt att sträva efter båda värdegrunderna när vi formar vår utvecklingsprocess.
Utöver dessa reflektioner tog jag självklart med mig hem ett ton av andra intryck och upplevelser men dessa berättas någon annan gång, någon annan stans 🙂
.
PS. Jag ber om ursäkt i förväg om jag förargat någon med mitt naiva raljerande och smått fördomsfulla förenkling av det japanska samhället. Läs inlägget ovan med glimten i ögat och som en betraktelse som kanske berättar mer om mig själv än någon annan. DS.




Nu är Agila Sverige 2010 över för denna gång. Jag hade tyvärr inte själv möjlighet att delta men jag har följt eventet över Twitter och kommer fråga ut mina vänner som faktiskt var där hur de hade det, samt hålla utkik efter presentationer, filmer och material som läggs upp i efterhand.
Jag brukar påstå att Teknisk Skuld är den största fienden mot ett agilit projekt, dvs. förmågan att varje sprint ta sig an nya krav, lika många som förra sprinten, och känna tillit till att det man nyss levererat uppfyller DONE kriterierna och är av hög kvalitet. Ju högre Teknisk Skuld, desto dyrare att förändra och bygga vidare på koden och underhålla produkten.
Oavsett orsak och härkomst så är teknisk skuld som ett kreditkort, förr eller senare måste du betala tillbaka din skuld om du vill göra nya stora inköp med kortet. Betalar du inte tillbaka utan väljer att ta ett sms-lån för att finansiera nästa utbyggnad sitter du snart fast i ränte-fällan.
Den bluffande optimisten – ”Det där är superenkelt att bygga! Det slänger jag ihop på några timmar. Nemas problemas!” Uppgiften visar sig sedan ta fem gånger så lång tid. Det låga ursprungliga estimatet visar vara en vit lögn för att få tillåtelse att bygga en rolig funktion (alternativt testa på ny spännande teknik). ”Meh! Hade jag sagt <Insert realistiskt estimat> timmar då hade jag ju aldrig fått koda det!”
Igår hittade jag några bloggar från studenter på en KY-utbildning som studerade och praktiserar Scrum i sina projektarbeten. Men varför verkar högskolor och universitet ignorera den revolution som pågår i sverige och i mjukvaru- utvecklingsbranchen?
Vidare, jag känner flera nyutexaminerade kollegor i branschen som nyligen tagit språnget ut i yrkeslivet. Under utbildningen har de lärt sig klassisk projektstyrning och ett visst sätt att angripa planering och utveckling (och med lite tur också hört ordet ”test”). Nu ”tvingas” de ut i projekt och företag som lever enligt agiles och leans principer och värderingar, varav vissa går rakt emot all rim och fason de lärt sig under sin fleråriga utbildning.
Det vanligaste källan till dysfunktionella Scrum projekt är problem kring och rörande Produktägaren.
På 2010 Shanghai Scrum Gathering höll Monica Yap från SolutionsIQ ett seminarie som vackert listade upp sex stycken Produktägar anti-patterns. Gillar själva uttrycket ant-pattern, på sätt och vis en vacker omskrivning för ”gör inte så här”.
Likaså tar Roman Pichler upp sex stycken vanliga bekymmer rörande produktägaren i sin nya bok ”Agile Product Management With Scrum – Creating Products That Customers Love”. Vissa snarlika, andra nya: